Jag är fast i en evig mardröm, en jag aldrig kommer vakna ur. Alltid samma dröm, samma besvikelse och ilska när jag vaknar.
Du står utanför mitt klassrum och väntar på mig, din "lilla tjej". Jag ser dig och springer ut och kramar dig. Du berättar att du var tvungen att säga att du dött så du kunde lämna Ryssland och komma till oss. Jag blir så jävla lycklig! Det jag väntat på i ett år nu händer äntligen, du kommer hem.
Vaknar upp och tårarna rinner.. Du finns inte där.
Vet inte vad jag vill längre. Känns som jag tappat taget om jorden totalt. Svävandes omkring på moln som inte tar mig någonstans.
Jag är så jävla arg! Men framförallt ledsen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar